Landskrona fotofestival

Årets Landskrona fotofestival, den femte i ordningen, öppnade fredagen den 8 september och pågick fram till den 17 september.

De tio dagarna erbjöd ett rikt program med allt från utställningar, seminarier och artist talks, fotobokmarknad samt Dummy Award, där vinnaren får sin formgivna bok utgiven.

Det är framför allt två saker jag tar med mig från festivalen. Den första är utställningen på Citadellet av fotograferna Carlos Ayesta (Venezuela) och Guillaume Bression (Frankrike). Deras utställning Fukushima – No go zone skildrar konsekvenserna av det japanska kärnkraftverks­haveriet 2011. Verket presenteras som fyra olika fotografiska historier som är utspridda i de olika hus som utgör Citadellet. Dessutom används det gamla fängelset, som är ett fantastiskt objekt i sig själv, där ett fotografi presenteras i nästan varje cell.

Den starkaste delen i denna serie tycker jag personligen är den som behandlar naturens kraft när den får härja fritt. I ett gammalt kanontorn, om det nu finns något som heter så, hänger ett antal fotografier som alla visar på naturens urkraft. Det är villor, tågstationer och bilar som helt har slukats upp av grönskan. Det är spöklikt, men också fascinerande, att detta har skett på en så relativt kort tid. Den tredje delen finns i ett annat kanontorn, där en projektion visar de föremål som har städats bort, allt från maten i alla stormarknader till personliga föremål. Sista delen presenteras utomhus, på en stor lång vit vepa, som får mig att tänka på en rad av höbalar ute på en åker. Det är en bildsvit över själva arbetet att städa upp och sanera området.

Det andra jag vill uppmärksamma är den bortgångne fotografen Claës Lewenhaupts stipendium som delas ut under festivalen. Det vänder sig främst till unga fotografer och stipendiaten tilldelas dels en mindre summa pengar som är tänkt att kunna användas till att skaffa exempelvis ny utrustning. Stipendiaten får också ett av Claës fotografier och lämnar i sin tur över ett av sina verk till stiftelsen och blir därmed en del av Landskrona museums samlingar.

I år är fotografen Emanuel Cederqvist mottagaren. Han är utbildad vid fotoskolan i Gamleby och vid Akademin Valand, där han just nu går sista året på Masterutbildningen. Han är förutom stipendie­mottagare just nu aktuell med boken Observatören och har tidigare gett ut boken Det som blir kvar.

Berätta lite om din bakgrund. Hur började du intressera dig för fotografi?
– Jag började fotografera under gymnasiet. Jag hade precis flyttat hemifrån och gick en musik­utbildning som jag inte trivdes så bra på, så i stället för att sitta hemma och traggla skalor så anmälde jag och en kompis oss till den lokala fotoklubben. Vi var minst 20 år yngre än de andra medlemmarna och fick låna nyckel så att vi kunde vara där på kvällarna, säger Emanuel Cederqvist. 

I pressmeddelandet står det bland annat att dina arbeten ofta kretsar kring förgänglighet och den fotografiska bildens nära relation till minne och förlust. Kan du med egna ord beskriva ditt fotografiska arbete?
– Vad jag menar är att jag är intresserad av kamerans förmåga att fånga tid. Det ögonblick som bilden tas, är ett ögonblick som vi aldrig får tillbaka. Fotografiet innehåller på så sätt två olika tidsuppfattningar, ett då och ett nu. Det där är egentligen Roland Barthes funderingar, men det är tankar som inspirerar mig mycket i mitt arbete.

Kan du beskriva verken Observatören och Det som blir kvar.
– Observatören är ett arbete om en väder­observatör som försvann i Sarek för exakt 100 år sedan den 27 september i år. Han hette precis som jag, Emanuel. De svartvita fotografierna i boken växlar mellan bilder på den väderstation där observatören bodde och arbetade, och bilder på moln. I boken så representerar mätinstrumenten det konkreta och fasta, medan molnen är det flyktiga, föränderliga och ofta omätbara. Det som blir kvar är fotograferad i mitt tidigare jobb som mäklarfotograf. En del av de uppdrag jag fick var att fotografera dödsbon. 
Det är dessa fotografier som är presenterade i boken. Ibland hade personen dött på plats och man kunde se på golvet var kroppen hade legat, andra gånger var spåren efter mänsklig närvaro mer subtila.

Text: Dennis Hankvist
Annonser