Ljuset som stämningsdödare

Efter en hektisk dag i Göteborg med besök på Bokmässan och besiktning av diverse nya byggnadsprojekt fick jag – till min förvåning – lite tid över innan mitt tåg hem till Stockholm skulle gå.

Passade då på att följa den vänliga uppmaningen på en skylt vid ett av de centrala shoppingstråken om att lämna stadens brus och puls för en stund i Gustavi Domkyrka. Denna på samma gång respektingivande som ödmjuka kyrkobyggnad tillkom i sin nuvarande form efter en förödande brand 1802. Först 1815 kunde den nya byggnaden med sitt för kyrkorummet så karaktäristiska flacka tunnvalv invigas, men det dröjde ytterligare tiotalet år innan också tornet stod fullt färdigt. Ansvarig för utformningen var Carl Wilhelm Carlberg, Göteborgs förste stadsarkitekt, tillika brorsson till den mer namnkunnige Johan Eberhard Carlberg, som bland annat hade innehaft just stadsarkitektämbetet i Stockholm i inte mindre än 45 år.

Inför 200-årsjubiléet förra året genomgick domkyrkan en större renovering under ledning av Liljewall arkitekter. Arbetena syftade till att skapa en ljus, varm och välkomnande interiör, tillgänglig för alla – en nog så lovvärd ambition. Att man över tid haft problem med att få ordning på upplevelsen av detta strama, klassicistiska kyrkorum är uppenbart. Äldre avbildningar och fotografier visar att man prövat med alla möjliga och omöjliga belysningsanordningar och armaturer. Och kyrkan såsom den var upplyst invändigt före den senast renoveringen lämnade en del övrigt att önska. Kanske var det just därför man i arbetet inför det stundande jubiléet också engagerade en särskild ljuskonsult, Archidea.

Väl inne i den helt folktomma domkyrkan möts jag av ett överväldigande ljus av den typ man väntar sig i ett uppsnofsat, exklusivt varuhus, men knappast i en lokal av detta slag. Ett kraftigt, jämt ljus ligger på tunnvalvet och såväl läktarfronter som vissa kornischer badar i uppljus. Effekten är förödande och motverkar direkt byggnadens arkitektoniska grammatik. Den nya belysningen slår fullkomligt ihjäl den naturliga, stämningsskapande ljusföringen där skuggor och dagrar fint modellerar fram kyrkorummets plastik. Bisaker upphöjs nu istället till huvudsaker medan väsentligheter reduceras till obetydligheter. Det enda försonande i sammanhanget är de två väldiga, men sprött dimensionerade ringarmaturerna i mässing, som till synes svävar fritt under det flacka valvet. Som formelement i kyrkorummet är dessa geniala!

En gång i tiden fick jag lära mig att belysning är som bäst när den inte märks – alls. Det vill säga den ska varken uppfattas som för svag och otillräcklig eller som för stark och påträngande. Tyvärr tvingas jag konstatera att man på den punkten fullkomligt bommat i Gustavi Domkyrka och att man därmed också saboterat mycket av de kontemplativa upplevelsevärden som många av oss törstar efter just i en miljö av detta slag. Där jag sitter i kyrkbänken kan jag inte låta bli att fundera över var strömbrytaren sitter…

Text: Martin Rörby
Annonser