Makten på gatan

Den här texten börjar på ett kafé i ett av den svenska huvudstadens nybyggda områden

Den överdrivna takhöjden får möblemanget att kännas skalenligt åt skogen och jag och mitt kaffe­sörplande sällskap undrar om hyran nu för tiden räknas i kubik. Dessa ”lokaler” i markplan levererar i området vi befinner oss, liksom på ett otal andra nya adresser, en tjänstemix som verkar vara legio i vår samtid.

Utöver mer eller mindre fantasifull kaféverksamhet också mäklarfirma, thairestaurang, sevenelevenalternativ och en på kunder tomt ekande hårsalong med överdrivet mycket ”märkesschampo” till försäljning. Ofta finns även ett gym för de nyinflyttade kropparna i samtidsarkitekturens bostäder. Samtidsarkitekturen ja – där fastnar vi i svaret på den naturliga följdfrågan – hur definierar vi den och vart är den på väg? Trampar vi fortfarande runt i den opersonliga nyfunkisen/nymodernismen, kättrade vid pragmatism och kontextualism? Eller vågar vi drömma om fler yttringar i den expressionistiska strömning som somliga svenska arkitektkontor ibland – och då mycket glädjande – närmar sig? Eller borde vi kanske helhjärtat satsa på en ny folkhemsstil med nytta och sociala dimensioner som absoluta prioritering? Billigt, vackert, omtänksamt och funktionellt – nyttofolkis?!

Vid närmare eftertanke ter sig dock både stil och definition rätt oviktigt i jämförelse med något som bara måste måste upp på agendan – den feministiska stadsplaneringen. En som nyligen fattat galoppen är vänsterpartisten Ann-Margarethe Livh, demokrati- och bostads­borgar­råd i Stockholm som menar att ”det handlar om att skapa det offentliga rummet så att det är tryggt och välkomnande både för män och kvinnor”. Detta revolutionerande (?!) uttalande kom i samband med att nyheten i den rödgrönrosa huvudstadsbudgeten presenterades – kravet på feministisk stadsplanering i de kommunala bostadsbolagen. Livh nämnde Svenska Bostäders utveckling av Husby centrum som ett gott exempel, med förändringar som får kvinnor att känna sig både välkomna och trygga – ett mycket lyckat pilotprojekt, initierat 2015 av aktivisten Banar Sabet som tröttnat på att området ”dominerades av män, var slitet och otryggt”.

Någon vecka innan Ann-Margarethe Livhs prisade Husby-projekt diskuterades feministisk stadsplanering tillsammans med FN:s mål om en hållbar utveckling under ett panelsamtal på Kulturhuset. Detta i en eminent samtalsserie om framtidsfrågor, arrangerad av tankesmedjan Global utmaning. Diskussionen Urbaniseringen: Är feministisk stadsutveckling den globala lösningen?, med deltagare från bland annat Sida, Habitat III-sekretariatet, Sweco, Fryshuset och Rädda Barnen, kretsade kring den rekordsnabba urbaniseringens konsekvenser, vad som inom dagens globala stadsplanering värderas högst, vilka det gynnar och så vidare. Snabbt framkom att en av stadens mest utsatta grupper är unga tjejer som, bland annat, knappt vågar gå hem ensamma efter mörkrets inbrott.

Manliga normer har länge styrt både stadsbyggnad och trafikplanering och ett av de snabbaste verktygen för en stad som inkluderar och är tillgänglig för alla, är att ha ett feministiskt perspektiv med fokus på just unga tjejers behov. Blir det bra för dem blir det bra för alla. Eller rättare sagt: blir det bra för dem, och för barn, och för personer med funktionsnedsättningar, då blir det optimalt för alla – från början. Sålunda en högst angelägen uppgift för våra stadsplanerare – att lyfta frågan om gatumaktsordningen.

Text: Susanne Helgeson
Annonser