Om en stol

Vid första anblicken gör den inte så mycket väsen av sig.

Den ser mer eller mindre ut som vilken skrivbordsstol som helst från ett bättre herrumsmöblemang från 1910- eller 1920-talen. Men tittar man lite mer noggrant finner man att stolen har en nerv och slank elegans som andas något annat än borgerlig konvenans. Och parat med vetskapen om tillkomståret 1901 framträder en annan bild.

Detta är alltså inte vilken skrivbordsstol som helst, utan en del i ett större möblemang som den då 30-årige arkitekten Georg A. Nilsson ritade till sitt och blivande hustrun Olga Zachrissons första gemensamma hem. Förutom en salsmöbel i bonad ek, en sängkammardito i sidenvalnöt med stolar där ryggbrickorna fått formen av ett grafiskt chiffer baserat på begynnelsebokstäverna i parets förnamn, G och O, ingick ett skrivbord i ek med tillhörande armlänstol, alltså föremålet för vårt intresse här. Möblerna beställdes hos en snickerifabrik, troligen i Småland där de blivande svärföräldrarna hade försänkningar i branschen.

Efter giftermålet i oktober 1901 levererades möblerna till den Nilssonska våningen på Vanadis­vägen i Stockholm. Bara ett stenkast bort låg G. A. Nilssons eget genombrottsverk, tillika en av den nya, rationella och sakliga arkitekturens portalbyggnader i Sverige – den då nyss färdigställda Matteus folkskola. Under den skiv­formade, kraftigt utskjutande takfoten på denna löpte ett putsband med sgraffitodekor. Mellan diverse sedelärande sentenser fanns där också emblemliknande motiv bestående av symboler för olika skolämnen inskrivna i stiliserade kransar. En variant av dessa hade Nilsson använt för intarsia­dekoren på luckorna till sitt skrivbord, där en passare och vinkelhake, respektive en murar­slev avtecknade sig mot kransarna.

Såväl bordet (i dag förlorat så när som på luckorna) som skrivbordsstolen var från början betsade i en mellanbrun ton och överdragna med en halvmatt lack. När jag första gången såg stolen närmare 90 år efter det att den tillverkats, hade den under en period varit helt övermålad, för att senare ha lutats av utan att därefter ha fått någon ny ytbehandling. Den såg med andra ord ganska ”ledsen” ut, även om den svarta lädersitsen fortfarande var den ursprungliga, om än sliten. Stolen stod då i Partille hos Georg A. och Olga Nilssons äldsta dotter Ingrid, född 1902 och som vuxen gift Dahlin. Föga anade jag vid början av besöket – som egentligen var finalen på en långvarig kontakt med dottern under det arbete som då nyligen utmynnat i en utställning på Arkitektur­museet och i en bok om pappa G. A. Nilssons gärning som arkitekt – att jag skulle få med mig skrivbordsstolen som gåva därifrån.

Lycklig och inte så lite rörd över den fina presenten, tog jag stolen med mig på tåget upp till Stockholm inför en och annan förvånad, men gillande blick – även från konduktören! Efter ett misslyckat försök att betsa ned stolen till ursprunglig mellanbrun kulör, bestämde jag mig för att i stället finslipa och olja in eken. Benens nedersta delar var dock så illa åtgångna av tidigare målning och färgborttagning, att jag valde att ge stolen svarta ”tassar” enligt det manér Otto Wagner använt för sina samtida möbler. Med tanke på det sätt G. A. Nilsson själv anammat mycket av Wagners formvärld kändes detta som fullt rimligt. För att bättre framhäva ryggstödets snidade kott-relief, målade jag även det nedsänkta fältet bakom denna svart. Likaså färgade jag in lädersitsen i svart på nytt. Och så har stolen nu sett ut i ett kvartssekel.

I dag står skrivbordsstolen i den lilla studio jag har i ett hus på Rådmansgatan i Stockholm. När jag slår mig ner i stolen kan jag blicka ut mot Adolf Fredriks folkskola, formad av G. A. Nilsson 1907, sannolikt sittande i just denna möbel. Den speciella känsla som jag då omsluts av gör mig djupt ödmjuk över att få vara en del i ett större sammanhang som sträcker sig bortom min egen tid – bakåt, men förhoppningsvis även framåt.

Text: Martin Rörby
Annonser