Omvänd bevisbörda

2014 införde man på Boplats Göteborg en avgift för att få stå kvar i bostadskön.

I samband med detta minskade antalet köande från 200 000 till 130 000. Avgiften var 100 kronor. Om året. I dag diskuteras bostadsbristen som vore den svarta döden. Men bostadsbrist handlar inte först och främst om tak över huvudet. Bostadsbrist hand­lar om preferenser. Om att det är svårt att finna en bostad av den typ och i det läge man önskar. Detta faktum nämns sällan i debatten. Tonläget är upptrissat, deltagarna tävlar om att skrika högst efter flest bostäder. En av dem som skriker är förstås den bostadssökande, som vill leva ett kontinentalt storstadsliv, nära till allt och alla. En annan är våra storföretagare – de flesta baserade i storstadsregionerna – som önskar så många högkvalificerade personer som möjligt att välja ifrån när de ska anställa. Och en tredje är våra politiker som önskar se en befolkningsökning eftersom 1) det ger högre skatteintäkter och 2) forskning visar att man helst ska upp i en befolkningsmängd runt miljonen om småföretagandet ska kunna ta fart. Alla dessa tre sjunger i dag urbaniseringens lov. Så var det inte förr.

När jag började skriva om de här frågorna för nästan 30 år sedan, då gick flytt­lassen bort från stan, ut till villamattorna. Det räcker att backa till millennieskiftet för att hitta rubriker om tomma, förfallande city­lägenheter. I dag har flyttbilarna vänt. Stockholm lär vara den snabbast växande storstadsregionen i Europa. Att begära att det långsamma bostadsbyggandet ska hålla jämna steg med en så stark och genomgripande trend är bara naivt. Därmed inte sagt att svenskt bostadsbyggande fungerar som det ska. Det byggs för lite. Trots att politikerna säger sig kratta manegen. Varför? Beror det på att våra städer aldrig tidigare varit utsatta för en liknande invasion? Inte alls. 1850 var Göteborg litet som Kungälv, hade 20 000 invånare, men 1950 var invånarantalet nästan som i dag, 400 000.

Under de där hundra åren skapade staden några av sina mest älskade stadsdelar: Majorna, Landala, Vasastan, Lorensberg, Kungsladugård, Bagaregården och kvarteren kring Linnégatan. För att bara nämna ett urval. Så varför fixar vi det inte i dag? Jag menar att det beror på en bakbunden marknad. I sin påstådda vilja att hjälpa, att motverka segregation, har politiker och tjänstemän inskränkt marknadens möjligheter att agera fritt. Man har introducerat regelverk som hämmar den flexibilitet och kvickhet som är utmärkande för en fungerande marknad. Exploatörerna har reducerats till Houdini, de brottas med tvångs­tröjan när de i stället borde ges fritt spelrum att diskutera hur, var och för vem de ska bygga. Det är dags att avbyråkratisera bostadsbyggandet. Det är dags att kräva omvänd bevisbörda; önskar politikerna inskränka exploatörerna måste de presentera realistiska trafikkalkyler, utföra geologiska tester, bekosta handelsutredningar, framställa renderingar som visar projektets inverkan på stadssiluetten … Annars kommer de att nekas sitt efterlängtade byggförbud.

Text: Mark Isitt
Annonser