Requiem över ett bankhus

När detta skrivs har en total omstöpning, som i hög grad innebär rivning, av det bankhus som SEB nyss lämnat vid Sergels torg i Stockholm just påbörjats.

Huset uppfördes 1963–1967 och var egentligen en del av ett större komplex för det som då hette Skandinaviska Banken. Det var ritat av Kjell Ödeen, men baserades ifråga om volymuppbyggnad och grundkaraktär på David Helldéns plan för Sergels torg med omgivningar som antogs 1960. Där slogs det fast att husen även öster om Sveavägen, i likhet med Hötorgsskraporna, skulle placeras på låga terrassbyggnader.

Med tanke på det prominenta läget lade Ödeen, påhejad av bankens dynamiske ledare Lars-Erik Thunholm, betydande möda på arbetet med detaljutformningen. Materialmässigt var det ljus granit, bronstonad plåt och glas som dominerade i exteriören. Podiebyggnaden, som ju alltså var en viktig del i det givna grundkonceptet, kom att få sin speciella karaktär av att fönstren i den övre våningen inordnades i en distinkt rytm av tätt sittande, vertikala flänsar klädda med fasadsten. I gatuplanet mötte stora skyltfönster som effektfullt kontrasterade mot den egentliga bankentréns skjutbara, genombrutna bronsportar, lekfullt komponerade av Bror Marklund.

Den långsträckta högre volymen uppe på terrassen stod till synes fritt på pelare, vilket gav en känsla av lätthet, särskilt som denna del också gjorde halt ett gott stycke före hörnet mot Hamngatan. Norrut utmed Sveavägen fick Skandinaviska Bankens hus snart sällskap av ytterligare två påkostade projekt, Anders Tengboms byggnad för Göta­banken och Nils Einar Erikssons kontorsbyggnad för Olle Engkvist. En indikation på att Ödeen själv kände sig nöjd med sitt verk var att han lät sitt namn huggas in i podiets fasad mot Hamngatan, väl synligt för alla som lyfte blicken.

Under 1990-talets cityförnyelse förändrades Kjell Ödeens bankhus en del. De öppna terrass­ytorna glasades in, vilket var ett krav från beställaren, och en ny volym tillkom närmast Hamngatan i syfte att markera kvarterets hörn. Detta var ett led i att skärpa upp stadsbilden, vilket vid denna tid ansågs angeläget från stadens sida. Redan långt tidigare hade åtgärder vidtagits som inte i alla delar var av godo för de inre rummen och sambanden med staden, bland annat hade den publika kopplingen mellan Sergels torg och Malmskillnadsgatan som från början funnits genom byggnaden försvunnit.

Men den arkitektoniska halten i Rickard Rotsteins hörnkropp från sent 1990-tal var tveklöst fullt i paritet med ursprungsbyggnadens kvaliteter. Samtidigt hade den nya delen med betydligt större glasytor och med silverglänsande, rostfri metall som komplement till materialpaletten också en egen, självklar integritet.

När så SEB för några år sedan annonserade att man stod i begrepp att lämna sitt bankhus vid Sergels torg efter femtio år, till förmån för Arena­staden i Solna, stod fastighetsägaren Vasakronan inför utmaningen att hitta en ny användning för detta stycke arkitekturhistoria, som ju numera också utgör en del av det högt kulturhistoriskt klassade kärnområdet i city. Efter ett omfattande analysarbete och en inbjuden tävling, stannade man till sist inför det inte helt okontroversiella beslutet att faktiskt ersätta betydande delar av bankhuset med en ny byggnad, ritad av Marge arkitekter. Efter vissa bearbetningar ser det nu visserligen ut att kunna bli ett riktigt fint hus, som dessutom förstärker sambanden och rörligheten i stadsväven.

Men samtidigt känner jag en krypande och stark oro för att framtiden ändå kommer att döma ut ingreppet som mycket olyckligt i den sammanhållna, världsunika modernistiska helhetsmiljön – och man kommer att undra hur vi, trots att kunskapen om områdets oskattbara värden fanns, ändå lyckades ställa till det …

Text: Martin Rörby
Annonser