Semesterspaning

Fransk arkitektur som minner om en svunnen tid.

Sedan många år tillbringar min familj gärna ledig tid i Cavalière vid Medelhavskusten i södra Frankrike. Till skillnad från större delen av den i dag helt turistifierade Rivieran är det lilla samhällets ursprung som enkel fiskeby alltjämt skönjbart, även om det numera finns både hotell, restauranger, barer och en och annan hipp klubb. Det som helt dominerar upplevelsen av Cavalière är ändå det storslagna landskapet med branta, skogbevuxna bergssidor som famnar en azurblå bukt. Den arkitekturintresserade kan, förutom en charmig före detta järnvägsstation, hitta några strandvillor tillkomna vid förra sekelskiftet. En av dem, Les Stoechades, utmärker sig särskilt med sin för tiden fria och moderna hållning. Den uppfördes 1900 kallt och ritades av den i dag så gott som bortglömde arkitekten C. Cravio, som hade sin bas i Marseille.

Kanske var det just den betagande naturen som lockade när arkitekterna Erich Mendelsohn och Hendrik Wijdeveld tillsammans med målaren Amédée Ozenfant 1932 bestämde sig för att förlägga den akademi för konstarternas samverkan, öppen för studenter från hela Europa, de avsåg att starta till just Cavalière. Idén att hitta en plats någonstans vid Côte d’Azur hade kommit från Ozenfant som hade sina rötter där. En viktig inspirationskälla var Bauhaus disciplin­överskridande utbildningsprogram i Dessau. Vid akademien i Cavalière skulle undervisning förmedlas i måleri, skulptur, grafisk form, teater, musik, inredningsdesign och – förstås – arkitektur. Bland de tilltänkta lärarna fanns typografen Eric Gill, kompositören Paul Hindemith, arkitekten/formgivaren Serge Chermayeff, liksom de tre initiativtagarna själva.

Satsningen gick under det storstilade namnet Académie Européenne Méditerranée och var tänkt som ett internat där man studerade och arbetade gemensamt, men även umgicks tillsammans under ledig tid. Projektet stöddes av ett antal namnkunniga, internationellt ryktbara personer: arkitekterna Hendrik Petrus Berlage, Auguste Perret och Frank Lloyd Wright, poeten/filosofen Paul Valéry, regissören Max Reinhardt, kompositören Igor Stravinskij och universal­geniet Albert Einstein. Innan man på allvar kom i gång, såg sig dock Erich Mendelsohn tvungen att, mot bakgrund av den politiska utvecklingen i Centraleuropa, söka sig till England, vilket också blev början till slutet för akademien.

På hösten 1933 slog sig dock Hendrik Wijde­veld tillsammans med sin familj och en liten grupp studenter ner i Cavalière, där de under blygsamma former och i enkla, provisoriska lokaler inledde akademiens arbete. För det mark­område i sluttningen ovanför det egentliga samhället man förvärvat ritade Wijdeveld på en framtida anläggning med undervisningssalar, ateljéer, verkstäder, gemensamhetslokaler och bostäder, liksom en park och ytor för utomhussport. En våldsam skogsbrand i juli det följande året, strax innan byggstarten, fördärvade dock de fysiska förutsättningarna och satte därmed stopp för en fortsättning. Som en konsekvens av detta rann akademiprojektet som sådant också ut i sanden.

Inget på plats minner i dag om dessa visionära planer. Men en nyss uppförd, lika avancerad som raffinerad strandvilla i rå betong, glas och trä, Maison Le Cap, ritad av den unge Parisarkitekten Pascal Grasso, har nu efter drygt 80 år åter satt fokus på Cavalière som en plats för arkitektonisk och konstnärlig framåtanda. Kanske kan det bli en nystart?

Text: Martin Rörby
Annonser