Skolhuset som nyckel till framtiden

Jag står där i korsningen Fridhemsgatan–Sankt Göransgatan på Kungsholmen i Stockholm och känner inte riktigt igen mig.

Den tidigare obebyggda slänten i sydvästra hörnet upptas nu av en ny byggnadsvolym. Gaturummet som förut känts lite odefinierat har fått en välgörande stadga, samtidigt som känslan av naturparti finns kvar genom att den nya huskroppen dragits tillbaka från trottoarerna för att ge plats för en grön zon. Nytillskottet markerar sig utåt gatorna med en elegant mix av tegel i olika varmgrå schatteringar och släta fyllningsytor i vitt mellan stora fönster infattade i mahognybruna metallramar. Vad det är för typ av byggnad behöver man inte fundera länge över. Trots en otvetydigt samtida uppsyn signalerar den ”skola” på ett självklart och tryggt sätt. Kanske inte så konstigt heller, då nybygget ritat av Cedervall arkitekter i själva verket utgör en ny flygel till Paul Hedqvists Fridhemsskola från sent 1940-tal. Med sina grågula tegelfasader och klassicistiska anstrykning i detaljerna är denna något av ett syskon till arkitektens samtida, men betydligt större komplex för Statens Normalskola norr om Valhallavägen på Östermalm – som nu inom kort kommer att rivas när den senaste brukaren, Kungliga Musikhögskolan, flyttar in i sina nybyggda lokaler. För att på ett respektfullt sätt balansera det karaktäristiska teglet i exteriören till Hedqvists hus på Kungsholmen, har Cedervall arkitekter valt att på sitt tillägg slätputsa söderfasaden som vetter mot skolgården och att göra denna sida av byggnaden monokromt vit. Därigenom skapas en reflektoreffekt som ger elevernas lek- och vistelseytor ett generöst och fint ljus.

Nybygget är knappast en märkesbyggnad med stort M, men det faller ändå väl in i den ambitiösa skolbyggnadstradition som utvecklats i området
under snart 130 år nu. Närmaste grannen är Norra kommunala mellanskolan från 1927 – nu Finska skolan – som ritades av Georg A. Nilsson. Jämte Erik Gunnar Asplunds Karl Johansskola i Göteborg och Gunnar Leches Vaksalaskola i Uppsala utgör denna höjdpunkten på 20-tals­klassicismens skolbyggande i Sverige. En bit bort tronar den äldsta och alltjämt bevarade delen av Kungsholmens väldiga folkskola, tillkommen i två etapper 1889 och 1898. Arkitekter för den ursprungliga delen var Magnus Isæus och Carl Sandahl, som här åstadkom en skola fullt i arkitektonisk klass med det bästa som gjordes internationellt vid samma tid. Efter utvidgningen, som Ernst Haegglund svarade för – som nu är riven – kunde skolanläggningen hysa drygt 4 000 (!) elever. Den lär därmed ha varit världens näst största skola, överträffad endast av ett komplex i USA. Sist, men inte minst, finns i området också nyligen bortgångna Léonie Geisendorfs och hennes man Charles-Edouards betongbrutalistiska höghusskapelse, från början avsedd för två olika yrkesskolor reserverade för kvinnliga elever. Detta enastående byggnadsverk, som är av minst samma kaliber som inspiratören Le Corbusiers œuvre, byggs nu om till studentbostäder. Låt oss hoppas med den känslighet som är en absolut förutsättning för att lyckas.

Sammantaget utgör området i Fridhemsplans närhet alltså något så unikt som ett skolbyggnadsmuseum, där det i fullskala går att studera några av milstolparna i svensk arkitektur skapade särskilt för barn och ungdomar. Betydelsen av väl gestaltade miljöer för våra nya generationer att vistas i under de kanske viktigaste och mest formbara åren av livet kan inte nog betonas. Så se och lär – för framtidens skull!

Text: Martin Rörby
Annonser