Norska arkitektkontoret Snøhetta vann en internationell arkitekttävling om den nya operan för åtta år sedan. Den 13 april i år invigdes Oslos nya operahus: annorlunda, vackert, och vänligt inbjudande, samtidigt som det är monumentalt till storleken.

Nya Oslooperan liknar inte någonting annat man sett förut. På håll ser det ut som ett vintrigt fjällandskap, vitt och gnistrande, eller ett isberg som drivit rätt in i hamnen. De vita fasaderna i Carraramarmor syns över hela Oslofjorden, med vita sluttande ramper nedifrån vattnet och upp till det toppiga operataket. Ramperna verkar perfekta för skateboardåkning.
”Hemmalaget” Snöhetta rodde alltså hem den internationella arkitekttävlingen som genomfördes 1999-2000 med byggstart 2003, och nu – 4,3 miljarder norska kronor och drygt fem år senare – är det bara att ta ton.
Enda vägen till operan är via en gångbro från centralstationen: via en smal spång kliver man ombord på operans marmorklädda entrétorg som dels sluttar rakt ner mot havet, dels leder fram till huvudentrén. Där finns också en ramp som leder upp mot toppen, där uppe är det fullt av folk på helgerna, som solar och tittar på utsikten. Själva entrén är placerad i en långsmal glipa, som en glaciärspricka i fasaden, med entrédörrarna i en elegant glasslits. Man kommer in i en stor entréhall med femton meter till tak, jättelika glaspartier och utsikt mot Oslofjorden. Om operans yttre är kantigt och kyligt med snö och is-associationer, så är operans innandöme helt annorlunda. Den stora foajén är lite lekfullt utformad med bärande vita betongpelare på sniskan som lutar hit och dit, och en ljuvlig form- och materialblandning i det inre landskapet. Till vänster i foajén finns entrétrappan till stora operasalongen, de bulliga runda entréramperna i tre plan vetter ut mot foajén som en jättelik möbel, klädd med ribbor av ekfanér. Alltihop är konstruerat med mahognybåtsfinish av norska träbåtssnickare. De träklädda info- och biljettdiskarna i mjukt böljande former slingrar sig runt stora salongens utsida.Till höger hänger man av sig kläderna i stora vita garderobslådor med elegant lutande väggar kring galgarna. Isländske konstnären Olafur Eliasson har konstruerat de stretchiga, rombmönstrade vita gallerväggarna med bakbelysning i ishavsgrönt. Det är mycket vackert, och ett kul sätt att dölja operabesökarnas kläder.
Hela den stora foajén känns informell och, faktiskt, mysig. Här vill man gärna stå och hänga i pausen och titta ut på vattnet genom de gigantiska fönstren. Marmorramperna utanför fönstret stupar rätt ner i vattnet – här inifrån känns det som om hela operan flyter på vattnet. Själva operasalongen är oväntat traditionellt utformad med tre balkonger i hästskoform, alla räcken och väggar är klädda i mörkt ekfanér. Salongen är mörk och murrig, den känns ganska intim, trots att den rymmer 1350 personer. Akustiken lär vara i toppklass, mjukare och behagligare än i nya Köpenhamnsoperan där varje hostning hörs och stör.
Bakom de publika utrymmena finns jättelika utrymmen med tränings- och repetitionslokaler, ateljéer, administration, samt en operaskola. Fasaderna till dessa backstage-lokaler är också de mycket speciella. Här har Snöhetta övergivit marmorn: hela administrationsdelens fasader är gjorda av präglad aluminium, som komponerats av textilkonstnärerna Lövas och Wagle. Väggplattornas design bygger på gamla norska vävmönster, som här på fasaden skapar ett finstämt skuggspel.

Det här är arkitektur som tar vara på platsens själ, ja egentligen hela Norges själ, med skidåkning, ödsliga fjälltoppar och lite påkostad storstadselegans i en enda härlig röra. Det är helt enkelt en fantastiskt fin byggnad. Alla som kommer till Oslo kommer att vilja kika på nya operan, och klättra upp på Snöhettas fjälltopp – man behöver inte vara operaälskare för att gå på en liten tur på taket! Vid sällsynta tillfällen när man går runt i ett nytt hus så har man inga reservationer. Allting känns rätt. Låter det pretentiöst? Det är det inte. Huset är en underbar mix av nyskapande rumsbehandling, snygga material, konstnärlighet och teknisk finish. Det gör operan till en bubblande härlig upplevelse. Utmaningen att rita ett nytt operahus mitt i Oslo har fått Snöhetta att samla sina mest glödande krafter.


Moderskeppet Svea

Att kliva in i Sveafastigheters nya lokaler är lite som att komma in i ett grönskade rymdskepp, en dröm i fas med arkitektens interplanetära inspiration och beställarens pionjäranda. Sju våningar upp i centrala Stockholm har kontorets urbana anletsdrag fått sällskap av en vertikal trädgård - som blev så bra att hela kontoret nu växer kring den.

När Sveafastigheter skulle skaffa större lokaler beslutade de sig för att det var dags för något nytt och unikt. Tengbom fick uppdraget att rita det nya kontoret på 560 kvadratmeter i det AMF-ägda Sahlénhuset, och den ansvarige arkitekten Henrik Geijer fick ställa sig frågan hur man som arkitekt tillfredställer ett företag som är expert på byggnader, som vill utmana normerna i branschen, och som dessutom har en vd som är barnsligt förtjust i rymdfärjor.
– Vi ville ta till vara på kundens intresse för material och design, men samtidigt ge kontoret lekfulla inslag. Det har varit en utmaning att leva upp till Sveafastigheters önskemål och få ihop alla delar utan att helheten spretar, säger Henrik Geijer.
Resultatet är ett fint samspel mellan det stilrent avskalade och det humant mjuka som skapar ett kontor som känns spännande och tryggt på samma gång, och som visar att en formell arbets- och mötesmiljö inte behöver stå i motsats till välvda former och organiska växter – tvärtom. Väl på andra sidan av den välvda entréväggen kan besökare och anställda skaka av sig gatans hets och varva ned invid den vertikala växtväggen, sittande i Morosos Antibody-stol – de första på kommersiell mark, enligt arkitekten.
– Att vara först är lite av en symbol för kunden, de vill vara pionjärer – och det ska synas även i inredningen.
Stolarna står placerade kring ett runt bord som skulle kunna ha ”stansats” ur innertaket: dess diameter är nämligen exakt den samma som takets ljusbrunnar.
– Eftersom lokalerna är så kompakta ville vi försöka få in ljus och skapa rymd. En av lösningarna blev ljusbrunnarna i taket. Vi fick bråka en hel del med takhöjden eftersom vi inte ville sänka taket för att få plats med dem, men till slut fick vi till det.
I ljusbrunnarnas belysning tonas dygnets alla färger, från gryningsgult till skymningsblått, i stillsamma vågor. Tillsammans med växtväggen, de trendiga möblerna och rummets runda detaljer känns det som att kliva in i en annan värld, långt ifrån myllret sju våningar ned.
– När man kliver in här ska det kännas som att man är på väg till mars med sin egen trädgårdsodling i bagaget, säger Henrik Geijer.
På grund av den inte alltför tilltagna takhöjden och det stora husdjupet blev materialvalet extra betydelsefullt för att ge kontoret en ljus och luftig känsla. Golvet försågs med spansk kalksten och väggarna kläddes in med en skimrande mullvadsfärgad textiltapet. För att möta Sveafastigheters behov av sekretess, användes frostade glasdetaljer som ljussläpp mellan mötesrummen, där man finner flera specialsnickrade högblanka väggar som klär in smartboards och bildskärmar. Men lyxkänslan letar sig vidare in i alla rum:
– Toaletter glöms ofta bort, eller så har pengarna tagit slut när man väl kommer dit. Så ville inte jag att det skulle vara. Den lite lyxiga och unika känslan ska finnas även här, säger Henrik Geijer om den Bisazza-mosaikklädda gästtoaletten i svart och vitt: som om man rullat ut en glänsande antik matta nedför ena väggen och vidare ut över golvet.
Blandningen mellan det strikta och det fantasifulla går som en röd tråd genom hela kontoret – en plats för seriösa affärer med glimten i ögat. Ett fotografi på en pingisspelande Alice Cooper och en staty i lego umgås oförskräckt med den skandinaviskt återhållna inredningen. Detta märks inte minst i kontorets informella reception: det gemensamma samlingsrummet och pentryt. Bakom en ärtgrön och svart specialvägg bor en bioduks-stor TV, perfekt när de anställda känner för att utmana varandra i TV-spel.
I det öppna kontorslandskapet dyker den vertikala trädgården upp igen.
– Jag såg en växtvägg i en tidning och gillade idén. Det är ofta svårt att få in växter i kontorsmiljö, därför var det här ett bra alternativ. Tanken var från början att bara ha den i entrén, men den blev så bra att vi lät den fortsätta även på andra sidan väggen, säger Johan Knaust, CFO(CEO?är inte det lite svengelska, ska det vara vd?) och partner i Sveafastigheter.
Förutom dess estetiska värde ger den rummet ett djup - och visst förbättrar den väl luften? Johan Knaust är lite osäker.
– Vi vet inte om klimatet är bättre, men det känns så. Troligtvis är det till stor del en mental grej, väggen är levande till skillnad från all annan inredning här inne. Krukväxter skulle ha känts fjuttigt, nu får hela väggen grönska istället.


Another Plant in the wall

Med asfalt istället för jord under naglarna har Green Fortune skapat en egen nisch mellan arkitektur och odling. Deras växtväggar frodas på allt fler ställen, som ett stående grönt inslag anpassat till miljöer där horisontella kvadratmetrar är dyra men där det känslomässiga behovet av grönska är stort.

Malin Zimm De flesta arkitekter och formgivare brukar säga att de ”hämtar inspiration från naturen”, men vad säger ni som jobbar med natur som gestaltningsmässig råvara?

Johan Svensson Vi har en vision av ett framtida urbant landskap, en bild som målas upp i böcker, filmer, dataspel och serier och som vi hämtar idéer från. Vi inspireras av en slags hårt urbaniserad miljö där människans relation till naturen förstärkts ytterligare. Alla har ju någon känslomässig koppling till växter – vad blir växternas roll i den extrema stadsmiljön? I mangafilmer till exempel finns det väldigt starka miljöer, visualiseringar som är väldigt långt drivna och genomförda. Vi funderar över människans förhållande till naturen genom de framtidsbilderna.

Hans Andersson Neal Stephenson är intressant för han bygger upp en framtid i sina böcker som är så tydligt grundad i den värld vi befinner oss i nu, och drar samtida fenomen vidare till mer extrema tillstånd, socialt, miljömässigt, teknologiskt. Han får ihop fragmentering och specialisering på ett intressant sätt, som en fortsättning på den tid vi lever i där alla kan finna sin gemenskap och bilda världsomspännande nätverk.

MZ Stephenson lanserar ju en slags framtida revolution där samhället växlar om från ”the feed” till ”the seed” – från teknologiskt beroende till en mer organisk självförsörjning ¬– det är spännande för han förmedlar inte någon direkt dystopi, det stämmer väl bättre med er framtidsvision än den smogtyngda urbanitet som man ser i andra ”framtider”?

JS Just det, vi har en ljusare bild, en stad med stora grönområden integrerade i stadens arkitektur, med blå himmel och takträdgårdar som sticker upp ur molnen. Där vill vi vara. Vi tror ju verkligen på det här med urban grönska!

HA I år tippade statistiken över precis till att hälften av jordens befolkning nu bor i städer, jämfört med tio procent förra sekelskiftet. Det är den verkligheten vi utgår ifrån när vi tänker ut våra projekt och produkter.

JS Det är i den miljön vi har befunnit oss mentalt sedan en tid, i de extrema stadsmiljöerna som Tokyo, där urbaniseringen har gått så mycket längre än vad vi är vana vid.

HA Om man i en sån stad har en liten plats, förslagsvis på taket av sitt hus, att odla på, så förstår man ju vansinnet i att transportera och släpa upp en massa matjord dit. Då blir en hydrokulturodling en självklar lösning – det krävs bara långsamt cirkulerande vatten och några gram växtgödning – man kan samla regnvatten och utnyttja solenergin för pumpen. Det bildas ofta stående vindvirvlar runt skyskrapor, det är perfekt för att sätta upp vindsnurror – små kraftverk på byggnaderna. I den framtida staden kanske man hyr en hydrokolonilott, som man kanske pysslar om lite på lunchen, odlar lite frukt eller vad man nu vill göra. Urban odling kommer att ske både på hobbynivå och i industriell skala.

JS I och med utvecklingen av dessa extrema urbana miljöer kommer det att finnas ett mer emotionellt behov av att odla helt enkelt, att uppleva den närheten. Sedan första början har vi varit helt fascinerade av växtprocessen. Växterna bär ju på en kod – det är en stark symbolik: vi kallar det för grön kod – den reglerar hela den tidsrymd det tar att odla upp något, och den cykel som sedan styr växternas liv. Närheten till den cykeln är bra för människor.

JS Vår första produkt Streamgarden är ett resultat av vår fascination av hydroponisk odling – man odlar med enbart vatten, utan jord. Hydroponisk betyder ”arbetande vatten”. Det är en odlingsteknik som används inom odlingsindustrin men också i extrema miljöer som öknar och rymdskepp. Sedan gick vi vidare med idén och utvecklade hydrokolonilotter som nästa steg, som den på Kulturhusets tak som vi satte upp under sommaren 2005 och 2006.

HA Hydrokolonilotten är ett bra exempel på hur vi tänker – det är inte en produkt så mycket som ett slags ”shareware”, vi tänker att vi gör ritningar och lägger ut på nätet med en beskrivning av anläggningen, och som tack får man gärna maila oss bilder på hur det funkar och hur man använder sin odling. Det som behövs är standardmaterial: lite plaströr, en akvariepump och en 200-liters vattentunna som man häller lite växtnäring i – vi skulle ju kunna tillverka och sälja den som produkt men det är kanske inte miljömässigt försvarbart att skicka de som paket, hela idén är ju att minimera transporter av säckar med jord som urlakas och tunga grejer, har man en liten solcellsplatta att hänga ut för att driva pumpen, då är vi hemma! Det räcker med att Green Fortune förpackar informationen om hydrokolonin. Det finns ju en massa sajter om hydrokulturodling men de krånglar till det så förbannat…

JS När vi installerade hydrokolonin på Kulturhusets tak så var det några som upptäckte det rummet och bara satt där och softade, ”bästa platsen i stockholm” sa en gubbe som inte ens var en av odlarna. Tänk dig ett takväxthus på ett vanligt bostadshus: en kvadratmeter hydroponisk odling per lägenhet – du får in trettio plantor på en kvadratmeter! När systemet är igång är det en mycket lättarbetad trädgård.

HA Jag har haft en vanlig kolonilott så jag vet hur jobbigt det kan vara: jorden är hård och kvickroten växer. .. om man lider av helt vanlig tidsbrist och lättja så måste man utnyttja tekniken.

MZ Men trots den här ljusa framtiden kan det ju hända att idén om urban odling kommer drivas av en annan typ av nödvändighet – mat kanske blir en bristvara, transporter kanske blir enormt dyra?

HA Jo, men det är precis som under ett krigshot, då har man strategiska fördelar av att stärka periferin och inte ha en sårbar centralpunkt. En miljon hydrokolonilotter med regnvattenförsörjning är svårare att slå ut. Det handlar om spridning, om att bredda. Det är en viktig insikt på alla områden, alla måste undersöka flera lösningar för att till exempel klara miljöproblemen.

MZ Den tanken återkommer här, den stärkta periferin, det distribuerade nätverket, teoribildningens rhizome-metafor, rotsystemet…

HA Ja, vi tror på internetlogiken – ingen centralstyrning utan tusentals servrar som håller nätet uppe, och gör att det alltid finns en annan väg. Vi tror att den logiken kommer ta över på flera andra områden. Att odla lokalt är bara en av många liknande framtida lösningar.

MZ Vi börjar ju ringa in frågan om varför urban odling tar sådan fart just nu, men är det en självklar fråga med bakgrund i klimatkrisen, eller är det en utveckling av ett estetiskt uttryck?

JS Klimatförändringen skapar scenarior och berättelser som folk kollektivt konsumerar just nu, man upplever en katastrofliknande förändring i samhället och den emotionella kopplingen är enormt stark. Det är vår verklighet just nu, men på lång sikt flyttar folk ändå in till den globala staden, och det måste vi förhålla oss till.

HA Allmänheten har ju alltid varit mottaglig för rönen om växters hälsoeffekter, de flesta svenska städer är planlagda efter närheten till grönska som självklar kvalitet. Och rent estetiskt, som dekorativa inslag i interiörer, anlade man senast på 70-talet väldigt ambitiösa inomhusplanteringar i köpcentrum och så, men de var ganska underhållskrävande och de flesta har tagits bort. Ett fungerande exempel från den tiden är faktiskt Riksbanken vid Brunkebergstorg, men de har ju till och med en trädgårdsmästare till sin inomhusträdgård, det är på den nivån, ganska exklusivt.

MZ Artificiella odlingsmiljöer har ju nästan alltid varit lite av ett statusprojekt, slottens orangerier till exempel – en växthusodlad ananas smällde ganska högt under renässansen.

HA Jo visst, det är det ultimata statusprojektet. Nu är det ju lite andra villkor för all sorts produktion, globaliseringen gör att allt färre personer kan producera allt fler varor. Status ligger nog alltmer i tjänstesektorn och dess miljöer.

JS Just det, det finns extrema exempel på det, i Japan till exempel är bland det hetaste man kan göra just nu – professionell öronpetning! En exklusiv tjänst, precis som husdjursmassage. Folk som bor i en stad som Tokyo är väldigt specialiserade. I Sverige håller vi oss mer för oss själva i våra lägenheter, vi är ännu inte i närheten av den urbana kultur som finns i Japan, där man verkligen utnyttjar andra människors expertis och kunskap, det är enkelt, man går ut och äter för ingen har egentligen råd att ha ett matsalsbord med åtta stolar som står och väntar.

MZ Så tjänsteekonomins naturliga biotop är staden. De urbana odlingsmiljöer som ni skapar syns just nu ofta i dessa miljöer. Era växtväggar frodas verkligen, både som affärsidé och gestaltningsmässigt, och finns i många olika miljöer, både på arbetsplatser och i kommersiella och offentliga rum. Hur ser ni på den vertikala odlingen som designelement? Är det arkitektur?

HA Våra kunder vill ju åstadkomma en speciell miljö och skapa en upplevelse. Vertikaliteten i det här fallet gör det lättare att använda växtligheten som ett arkitektoniskt element och för att kommunicera något.

JS Det vi försöker göra med växtväggen är att flytta in ett stycke natur som ett nytt arkitektoniskt formelement. Vi skapar förutsättningarna för denna lilla natur, en fungerande miljö där växterna mår bra och blir så livskraftiga som möjligt, med hjälp av bevattning, näring och ljus.

MZ Odling handlar väl egentligen om kontroll, natur är en sak, men kultivering är just att tämja växtligheten till olika förhållanden och uttryck. Barockträdgården är ju tydlig med sina mönster och symmetrier, men kanske ändå mer extrem är den japanska trädgården, där man vårdar och odlar själva imperfektionen och förstärker det organiska kaoset. Eller den engelska landskapsparkens skenbara ”vildhet”.

JS Vi levererar en produkt som i sig är en bit kontrollerad natur i den urbana miljön. Istället för att använda dyrbara horisontella kvadratmetrar i staden bygger vi upp växtytan vertikalt. Och där hamnar man rent estetiskt i förhållanden som råder på en klippvägg. Vissa av växterna går ju tillbaka till att bete sig mer som de gör i naturen. Vi använder exempelvis monstera som börjar klättra och sätta ut tentakler: den utvecklar sig som växter gör i en klippa. Från början levererar vi ju en extrem kontroll - växter på ett visst antal kvadratmetrar. Sen försöker vi kontrollera det, men naturen låter sig inte riktigt kontrolleras. Vi upptäcker att vissa växter beter sig på sitt sätt, inte helt planenligt, men då brukar vi bestämma oss för att det är bra. Ormbunkar är ett fantastiskt exempel. De sitter där och ser lite ruggiga ut i början, och sen hämtar de sig och börjar sprida ut sig med enorm kraft längs hela väggen. Det är väldigt kul att observera växter – det pågår en ständig kamp. Jag såg en film av ett omkullfallet träd i en skog, fotat med stop motion, där man ser hur de olika växterna kämpar om utrymmet, de tampas och reser sig ur vegetationen och efter ett tag återstår de starkaste arterna som skapar speciella ljusförhållanden som i sin tur slår ut vissa växter under sig. Och låter man växtväggen vara så pågår den kampen där också. Men där styr vi upp det så att exempelvis hoyan (även känd som porslinsblomma) att hävda sig lite mot murgrönan, som annars skulle ta över.

HA De som beställer en växtvägg av oss har ju ibland tankar om att sätta in blommande växter efter säsong, julblommor eller vårdofter, men när väggen väl är där så uppskattar de flesta den för vad det är, den får en stark integritet i kraft av natur, och det är det som verkar hålla i längden. Vi får låna en bit av naturen. Den lever i sin cykel och finns här hos oss, men den är inte vår. Om man börjar tänka att ”nu ska vi byta till de blommorna” – då riskerar man att bli för involverad i den, det blir en billboard. Eller så bejakar man det helt och hållet, när vi byggt i Ryssland har det varit mycket blommor, orkidéer, till och med fiberoptik – full sprätt , där vill man gärna ta i. Vi har inget emot det, men det blir väldigt olika uttryck.

MZ Har ni kvantifierat det här, alltså typ mätt ”välbefinnandet” i en miljö med till exempel en växtvägg? Det räcker tydligen med enbart färgen grönt för att komma ned i varv och bli lugn?

JS Nej, men det är klart att man skulle kunna mäta luftrening och sånt, men det är inte vår grej. Vi är drömmare, men det är extremt viktigt för oss att genomföra drömmarna, att arbeta praktiskt. Att fokusera på en typ av problem, som ”inomhusklimat” och försöka föra statistik – det kan nästan bli skadligt för oss. Det är så mycket känslor inblandade i växter, känslor som är så starka i sig.

HA Vi får ju förstås personliga vittnesmål. Den första växtväggen vi gjorde i Filippa K-butiken på Grev Turegatan har skapat starka förbindelser med de som jobbar där, som trivs särskilt bra. Bladen släpper ut fuktighet så personalen känner sig piggare och är inte lika torra i halsen som de som jobbar i andra butiker med mycket textilfibrer som far runt i luften och torkar ut.

HA Något som ständigt förvånar oss är ju hur positivt känslomässigt laddat det är med växter. Det är en överraskning varje gång. När vi klipper växtväggen på vårdcentralen i Gustavsberg så blir det en massa skott av murgröna och hoya över, men vi får aldrig slänga något – vi packar allt avklippt i kassar och lämnar in till damerna i receptionen som behåller det de vill ha, sen lämnar de vidare växterna till sina kollegor… och samma sak på hotellet i Sigtuna, vi får aldrig slänga bort växterna. När vi frågade hur det gick med underhållet av våra fyra växtväggar i Polen så berättade de att det brukar bildas en kö av folk som vill ha sticklingar när väggen ska klippas. Vi anordnar ju ibland ”plant and seed swap meets” – man träffas och byter frön och tar en drink – men de förbleknar ju alldeles i jämförelse!

MZ Om jag ska vara lite sträng så är det väl ingen större utmaning att marknadsföra växtväggen, det måste ju vara en universell grej som alla gillar – inte minst vill väl många skriva under på budskapet man sänder med den – till exempel bilhandlaren som vill förmedla sin miljövänlighet? Har någon sagt ”det där är inget för oss, vi gillar inte växter”?

JS Målet är att arkitekter ska rita in växtväggar helt naturligt i byggnader – att det blir ett formelement bland andra. Det blir ett naturligt sätt att föra in växter i arkitekturen, som ett materialval mer än ett dekorativt inslag – som att välja mellan kakel, marmor, växter eller träpanel.

HA Nu är den fortfarande så signifikant att den har ett budskap men om kanske fem år är det nog mer en växtyta, nu är det nytt och får uppmärksamhet. Men den har ju fått en enormt fin spridning, vårdcentral, hotell, konserthus, bilsalong, kontor, klädbutik, arkitektkontor, myndighet (SIDA)… och så en hemma hos mig. Flera större kontor är på gång. Just nu byggs en vägg på en karibisk kryssningsbåt.

JS Den kanske mest extrema miljön för växtväggen är infarten till ett underjordiskt spa i Dubai. Det roliga är att förfrågningarna, från New York, London, Djakarta – alla seriösa beställare – kommer av att folk har hittat oss på nätet! Med lite sökord som har med vår idé om urban grönska att göra – plant wall, hydrokultur, urbanisering… Vi har ju faktiskt ett helt eget område: urban odling, som inte direkt är arkitektur eller en designbyrå.

HA Vi vill ju inte stanna här med växtväggen, den är en plattform att bygga på, den sprider sig och det är kul, men vi har ju mer idéer än tid – inte särskilt överraskande. Vi är lite pragmatiska drömmare – vi vet att vi måste göra och inte bara tänka och prata – det är en del av Green Fortunes företagskultur.

HA Vi håller på och bygger upp i Japan, vi har precis startat verksamhet i Danmark, vi håller på att starta upp i Ryssland, Holland, det kommer in förfrågningar från England och det kom upp en kille från Beligen förra veckan och samtidigt ska man greja på hemmaplan. Det är lite att pussla ihop. Vi är på lite många ställen samtidigt, det är väl inte idealt men det är kul att det rullar.

JS I Japan håller vi just nu på att starta ett gemensamt bolag med ett japanskt företag som hittade oss på nätet. Det började med att de köpte hundra Streamgardens till den japanska marknaden. När vi sedan deltog på 100% design samarbetade vi med dom och nu ska vi bygga en växtvägg i en butik i Shinjuku.

MZ Har någon av er någon typ av ”jord-under-naglarna-bakgrund” – jag menar utbildning i botanik eller landskapsarkitektur eller så?

HA: Haha, nej, jag är civilekonom – ”fake it ’til you make it”! Nej, jag har jobbat med industrivarutrading, haft lite konsultverksamhet, och längre tillbaka jobbade jag med Snowcrash och där träffade jag Johan och vi började jobba ihop.

JS Innan Snowcrash gick jag på Beckmans och hade jobbat lite med byggen för konstnären Ulf Rollof och arkitekter som Jonas Bohlin och Peter Kaunitz, där jag konstruerade och ritade mycket specialgrejer, som designer. Men när jag var liten klättrade jag runt i växthus och installerade bevattnings- och belysningsautomatik med min pappa, som var elektriker och installerade det mesta i alla större växthus runt Stockholm. Efteråt har jag förstått hur starkt intryck den miljön hade på mig.

HA Min emotionella koppling till växthus fick jag hos mormor och morfar som liten: på somrarna var växthuset den magiska centrumpunkten. Jag kommer ihåg doften och fuktigheten, frodigheten.

JS När vi två började prata och kom fram till att vi skulle pyssla med urban odling var det nog för att vi i det hittade en kombination mellan science fiction-världen och en konkret verklighet. Vi hade idéer om vad vi ville göra, men vi var ju tvungna att ta in kunskap, och på den vägen är det, när vår organisation växer kompletterar vi med konsulter. Det har alltid funnits folk i bakgrunden som har den kunskapen som vi behövt i produktutvecklingen, men nu kommer de även finnas i organisationen.

HA Nu försöker vi tolka vårt samarbete på ett sätt som gör det tillgängligt för andra, det blir andra frågeställningar när det inte bara är jag och Johan som sitter och bollar idéer.

JS Att kläcka ur sig idéer är inte det svåra – det är att avlsuta saker och gå vidare, vi har alltid haft det som en utgångspunkt: vi måste göra saker, utföra idéerna, inte låta det stanna vid snack. Vi vill kunna titta tillbaks på projekt som översatts till verklighet och konstatera, aha, det blev så eller så.

MZ Vad är det som pockar på genomförande just nu?

JS Här är en skiss på vad vi absolut vill göra. Vi var i ett salladsproducerande växthus och blev helt paralyserade, det var så intressant! Otroligt aggressiv odling. Den moderna stiliserade miljön, det är rent och prydligt som fasen, allt är i rörelse – plantorna färdas långsamt längs ett rullband där de mogna skördas längst fram på bandet. Vi såg direkt en möjlighet att flytta den här odlingsprocessen till en annan miljö. Vi föreställer oss en restaurang mitt i staden, ett takväxthus eller en hel park högst uppe i en skrapa, att man sitter i denna miljö med stadsutsikt och äter av det som odlas, serverat med tillbehör – det är en upplevelse! Då vi har som roligast på jobbet är när vi fastnat för något sånt här! I Sverige skulle vi kunna ha en klimatzon som ett Medelhavsland – genom att lägga glastak på husen kan vi förlänga växtsäsongen med flera månader. Den solbelysta ytan skulle kunna användas till odling – men man skulle kunna anlägga hela parker eller ängsmarker på taken, picnic-trädgårdar… Vi lånade ut idén till Peter Halléns Trifolium-skrapa nyligen (se sid xx).

MZ Nu har vi arkitekter envisats med glas och stål-grejen i ett sekel, odlingsidén är ju på något sätt det som sluter cirkeln och som faktiskt rättfärdigar de här klimatkontrolkrävande urbana uppglasade byggnaderna.

JS Just det, och det är det vi jobbar med – och tänkte på i Trifolium-idén – att utnyttja den här mikroklimatzonen och fylla den med växter. Med hjälp av växtlighet kan man skapa en väl fungerande klimatsköld. En av våra bästa bilder av Trifolium, är att växterna som odlas på huset fäller sina löv på hösten, och blåser iväg ur skrapan, det är en så stark bild i mitt huvud. Låt växterna och träden skydda på sommaren och när löven faller av på hösten kommer solens strålar in i byggnaden. Jag vill se en skyskrapa fälla löv. Det skulle vara en bild av den framtida staden, som i varje fall jag aldrig har sett tidigare!

MZ Hur tror ni att designfältet "urban grönska" kommer utvecklas? Mer åt estetiskt håll eller praktiskt (vilket inte behöver ta ut varandra), mer privat eller offentligt, mer integrerat i andra hållbara system?

HA Du frågade ju om vi kunde definiera ”urban odling” men det gör vi inte - vi lämnar det åt recensenterna och framtiden, vi problematiserar inte utan koncentrerar oss på att utveckla våra idéer till verkliga konstruktioner.

JS För oss har det varit viktigt att undvika att hamna i ett arkitektoniskt fack. Du och andra får gärna fundera kring var vi hör hemma stilmässigt. Vi vill ju finnas i många olika sammanhang. Våra växtväggar funkar jättebra i arkitektoniska sammanhang, men vad gäller idén om urban odling, på det sätt som vi egentligen jobbar med, så finns det många andra sammanhang. Växtväggen är just nu en slags primus motor för oss, men vi tänker oss att idéer om urban odling kan se ut på flera olika sätt – allt från helt elektroniska tjänster till att vi kanske ger ut en bok om urban odling eller skapar ett tv-format!

MZ ”So you think you can cultivate”?

HA Haha, just det, någon står där med sin kruka och blir dissad av en jury… Det är bra.

JS Men verkligheten är ju en rätt spännande arbetsplats, den extrema urbaniseringen är redan här…

HA … och staden brer bara ut sig och ingen kan kontrollera den, avstånden växer, och luften blir dålig. Det går ju att göra något åt detta med hjälp av våra idéer och grejer – i det egna hemmet eller på stadsplaneringsnivå