Kontakt Äldre nummer Kontakt
 
TEMA ARKITEKTUR OCH HUMOR
» Gökuret – allt annat än tidlös form
» Kasta loss! – Till havs med Tillberg Design
» Nöjesmaskinen – Folkligt, festligt och förnyat på Gröna Lund
» Monsieur Hulot och kritiken mot modernismen Uglycute – Med blandade känslor för humor


Kasta loss! – Till havs med Tillberg Design
Vad: Lyxkryssaren Norwegian Gem
Var: Seglar i Medelhavet och Karibien
Vem: Inredning: Tillberg Design, Höganäs
Rederi: Norwegian Cruise Line
Varv: Meyerwerft, Tyskland
Text: Mia Widell
Foto: Norwegian Cruise Line

Tillberg Design är ett av världens få arkitektkontor som är specialiserade på inredning av lyxkryssare. De är hela tiden uppdaterade på kundernas och varvens ökade krav. Ombord finns nämligen det mesta som kan roa och sysselsätta olika personers behov och smakinriktningar, samtidigt som säkerheten genomströmmar hela formgivningen.

Det specialinriktade design- och inredningsföretaget för kryssningsmarknader grundades i början av 60-talet av Robert Tillberg i Viken. Inredningen av M/S Kungsholm och renovering av Gripsholm för Svenska Amerikalinjen (SAL) var tidiga projekt som gav erkännande, och ledde till ett genombrott inom formgenren. Sedan följde en del andra fartygsinredningar, varav Pacific Princess från tv-serien ”The Love Boat” blev ett välkänt projekt. Numera är det de största rederierna i världen som företaget arbetar för. Den första tanken som slår mig är inte direkt enorma kryssningsfartyg när jag kommer ner i småbåtshamnen i Höganäs, dit företaget flyttade från Viken i våras. Normalstora segel- och motorbåtar, och en och annan liten fiskebåt ligger och guppar, förtöjda vid kaj eller brygga. Det unika arkitektkontoret ligger i en av dessa nybyggda, faluröda ”sjöbodar” som står uppradade utmed kajen, bara ett stenkast från vattnet.

-För hundra år sedan färdades man med båt för att det var enda möjligheten. När rederierna fick konkurrens av flygbolagen blev det en bidragande orsak till att man utvecklade kryssningsfenomenet. Och på 80-talet kom branschen igång på allvar, berättar inredningsarkitekten Karin Falk, som är en av de tre ägarna, medan vi passerar en entré som är sjömil från den lyx, färg, glitter och glamour som råder på fartygen.

De nyinredda lokalerna har sparsmakad och funktionell design där det redan i receptionen visas prov på arkitekternas specialdesign i form av receptionsdisk och en urfin smart garderob bestående av en vägg i mdf-skivor med urfräst mönster som för tankarna till ett rinnande vattenfall. Blicken dras magnetiskt mot den glasade gaveln – i siktlinjen mot vattnet står nämligen en stor braskamin i en rund alkov innan gången mynnar ut i den stora matsalen med en köksinredning på vardera sidan kaminen – generösa sociala ytor dimensionerade för ett trettiotal anställda, plus ett varierande antal inhyrda konsulter beroende på projekt och uppdrag, förutom kunder och leverantörer som kommer på besök. Därför ligger biblioteken strategiskt placerade utmed gången på detta plan som också rymmer printerrum och kontorslandskap. En trappa upp finns ett kombinerat arbetsrum och arkiv med en bank med olika materialprover för olika pågående och avslutade projekt. Det mesta av inredningarna ritas direkt för fartygen och specialtillverkas. Allt från mattor, möbler, belysning, gardiner till specialsnickerier designas, och ska passa in i såväl små och trånga hytter som stora ytor till umgänge och andra aktiviteter.

- Under alla år som vi har följt utvecklingen har sättet att kryssa och upplevelserna man önskar ombord förändrats. Idag är det viktigt att hinna uppleva så mycket som möjligt, det räcker inte längre med en pool och en solstol.

På en mängd collage eller moodboards sitter tyger, möbler, belysning och mattor monterade för att kunderna ska få en känsla av sammanhangen. Det är mycket speciellt, och så långt från minimalism som man kan tänka sig. Färger, guld, glitter och glamour. Ibland är det svårt att avgöra om det är snyggt, fult, roligt eller bara häftigt. Jag förstår, utifrån Karins berättande, att det i många fall kan jämställas med ett arbete som scenograf där även ett omfattande ljussättningsarbete ingår. Men det är inte bara det som man som passagerare ser som ingår i det omfattande arbetet. Den unika inriktningen fordrar särskilda kompetenser, erfarenheter som det tar år att skaffa. Som arkitekt ska man sätta sig in i de regelverk och normer som hela tiden ändras och som ofta ökas. Det är helt andra krav på produkter, design, service, säkerhet, miljö, teknik, flöden och funktionsanalyser än vad som gäller på ”landjobb”. Alla material måste vara certifierade och brandklassade.

-Vi har under åren skaffat en lång och bred erfarenhet då vi designat och jobbat tillsammans med världens största rederier såsom Royal Caribbean, Star Cruises, P & O, Carnival, Cunard, Disney och Norwegian Cruise Line. Vi stod bland annat för hela inredningen på världens största liner Queen Mary 2.

För dem som önskar drömma sig bort från vardagen en vecka finns i princip allt ombord. Fartygen är som en stad i miniatyr, eller åtminstone som några kvarter. Norwegian Gem, det senaste kryssningsfartyget har en längd på 294 meter, en bredd på 32 meter och mäter 15 däck på höjden. Ombord finns en besättning på cirka 800 personer som tar hand om de 2 384 passagerarna. Dessutom finns det elva barer/lounger, tolv restauranger, fyra bowlingbanor, fyra pooler och tio stora jacuzzipooler, foto- och konstgallerier, teater för 1 100 åskådare, privata sviter med tillhörande soldäck, och sist men inte minst en rosa karaokesalong. Denna tungt lastade farkost, som i sig själv väger 93 500 ton, forsar ändå fram med en hastighet på 25 knop. Självklart blir jag ju nyfiken på prislappen: Norwegian Gem kostade cirka 510 miljoner euro när hon lämnade Meyerwerft i Tyskland för ett år sedan.

Arbetet kräver naturligtvis ett nära samarbete med såväl varv (i Tyskland, Finland, Italien och Frankrike), som rederier, vilket innebär en hel del resor under projektens gång. Men ofta är det omvänt, och Karin berättar att kunderna som besöker dem brukar fängslas av den rofyllda miljön och det faluröda huset vid kajen vid småbåtshamnen. Att vistas ombord på lyxkryssare tillhör deras värld, medan det för många andra fortfarande är en evig dröm, att drömmas sittande på kajkanten, dinglandes med benen. Men det är förmodligen det som ger variation och krydda i livet, att finna tjusning både i det enkla och i denna flärdfulla lyxtillvaro, som det verkar som det alltid kommer att finnas en marknad för.


Nöjesmaskinen – Folkligt, festligt och förnyat på Gröna Lund

Vad: renovering och ny arkitektur på Gamla området, Gröna Lund
Var: Djurgården, Stockholm
Vem: Ansvarig arkitekt: Anna Karin Ljungh/Ljungh arkitekter och Joakim Hansén
Text: Anders Modig
Bild: Christian Saltas

Skrik, skratt, popcornlukt, kladdande sockervadd, illusioner, flört, hysteriskt ringande klockor, adrenalinladdade skräckfärder. Men också lugnare familjeattraktioner där små telningar utsätts för säkra äventyr. Vilka arkitektoniska grepp har man använt på nöjesmaskinen Gröna Lund för att lyckas med allt detta?

Nöjesmaskinen Gröna Lund har 1,1 miljoner besökare per säsong, och lagom till 2008 års 125-årsjubileum genomförde man renoveringar för 70 miljoner kronor. Till sin hjälp har tivolit tagit arkitekten Anna Karin Ljungh, som anser att alltför många i kåren är vacklande kopister. Vid hennes sida finns Andreas Theve, en extremt påläst tivolihistoriker. Och bakom dem står svenska ägare som vill kombinera klassisk tivoliarkitektur med högteknologi i en strävan att bli ett av världens tio vackraste tivolin.

Startskottet för denna strävan var upprustningen av det man kallar Gamla området innanför den pampiga kolonnentrén mot Allmänna Gränd. Här har 90 procent byggts om för att återskapa en barnvänlig Lilliputtvariant av en klassisk tivolimiljö som speglar 1920–talets kreativa byggboom.

– Jag har fastnat för den perioden. Då kom Atlasområdet, Swedish Grace, Nationalromantiken; Sverige vaknade till liv stilmässigt. Grönan har ingen direkt koppling till detta, förutom att färgsättningen är stockholmsk med gröna, rosa och vita pastelliga mjuka toner, säger Ljungh, som tidigare bland annat jobbat med Södra Teatern och Gustavsbergs porslinsmuseum.

Men, som det ska vara i landet Annorlunda, är inget vad det ser ut att vara. Till exempel har man använt modern vattenburen färg, vars glansvärde återskapar klassiska linoljekulörer i bränd umbra, kromoxid och titanvitt.
¬– Nu gifter sig färgerna. Tidigare gjorde färgsättningen att det kändes brokigt och trångt, säger Anna Karin.
Ännu större är illusionen av gatstenar och plattor under dina fötter, skapad av helgjuten Creative betong. Gatstensmönstret – eller annat valfritt mönster – skapas med silikonformar.
– Jag skulle inte valt helgjutet, men ägarna var väldigt bestämda på den punkten efter att ha inspirerats av Disneyland, säger Ljungh.

Betongen kräver millimeterplanering för el-luckor, dränering, tryckluftsslangar och de it-lösningar som driver karusellerna.

– Vi var också tvungna att ta hänsyn till träd vars rötter inte får förstöras – det var en väldigt pysslig utmaning att skapa en så teknikintensiv miljö.

Husgud vid renoveringen var Arvid Klosterborg, Grönans chefsarkitekt mellan 1926 och 1947, som angivit tonen för Gröna Lunds eleganta men lekfulla formuttryck.

– Han var en udda figur i den samtida arkitekturen: En stark motståndare till raka linjer och funkis. I stället strävade han efter det fantastiska, det exotiska – god tivoliarkitektur, helt enkelt, säger tivolihistorikern Andreas Theve.

– Det är otroligt mycket turkiskt i Klosterborgs idéer. Och Isfahan och Babylon. Man måste komma ihåg att tivolin är från en tid innan folk reste, innan chartern. Tivoliarkitekturen kommer från en tid då reseskildringar var väldigt populära, säger Anna Karin Ljungh och pekar mot de om kvällen neonupplysta 20 meter höga minaretliknande tornen som kröns av stjärna och månskära. De exotiska influenserna kom nästan av sig själva, konstaterar Ljungh när hon betraktar vissa byggnadsdetaljer:
– Strax efter renoveringen åkte jag till Thailand och först då insåg jag likheterna mellan buddhistiska spröt på thailändska tempel och de exotiska spröten på taket till Tekopparna, säger hon.
För övrigt var det Anna Karin som fick den tyska karuselltillverkaren att i sann pimp my ride-anda måla Tekopparna efter asiatiskt manér.

Arvid Klosterborg var även en cirkulär pionjär som älskade sin runda dansbana byggd 1941. Förkärleken för formen fick honom att även förorda runda varuhus redan 1953, tolv år innan Kamprad klippte bandet till betongtårtan intill platsen för V-Gurras fyrhjulsfadäs.

Dansbanan, den främsta vuxenattraktionen på Gamla området, ligger även Ljungh varmt om hjärtat. Stolt visar hon upp rotundans skärmtak som fått behålla sin svävande elegans tack vare lätta, vitmålade rundstålsstag.

Renoveringen behövdes, och området fick en välbehövlig ”permanent” – flera tillfälliga och otillräckliga lösningar har nu fått genomtänkt form till funktionen.
– Gamla området hade blivit ett slitet, nedgånget område som besökarna forsade igenom. Det hade ingen karisma, säger Ljungh om denna del som genomgått många metamorfoser sedan tyska snickaren Jacob Schultheis forslade hit en hästdriven karusell och öppnade nöjesfält på en skräpig ödetomt för 125 år sedan.

Krumelurer och baldakiner har levt kvar. Men idag är de förankrade i marken och skapade av permanenta, intrikata plåtslageriarbeten. Allt är gjort i beständiga material, men i prefab för att det skulle gå fort att montera.

– Vi ritade våren 2007, började projektera i augusti, och i april 2008, när Grönan slog upp portarna för säsongen, var det färdigt, säger Anna Karin.

Det mesta, exempelvis stavpaneler i teak och takfötter, består av skräddarsydda prefabelement. Men entréns grafiska undertak med känsla av både persisk matta och Årsta Torg är i själva verket en ganska enkel, maskinellt utförd mönsterupprepning på vanliga Plyfaskivor med standardmåtten 2200 gånger 1200 millimeter. Prefabtänket går också igen i de ledade staketen i längderna 100 respektive 40 centimeter. Måtten gör det lätt att följa olika former och att anpassa köområden efter attraktionerna. Staketen är gjorda i två höjder, dels 110 centimeter säkerhetsstaket och dels 70 centimeter höga köledare.
I staketutsmyckningen har Ljungh inspirerats av trappor på stan, både i Stockholm och Paris.

– Jag älskar när man kan göra en rationell produktion av dekoration. Handgjort och krumelurigt, men tittar man en gång till ser man de återkommande mönstren.

Givetvis återkommer ett funktionellt tänk när det gäller folkströmningar.
– Här finns generösa, lätt överblickbara utrymmen vid attraktionerna så att vuxna kan se sina barn när de åker, säger Anna Karin.

Arbetsmiljön har också prioriterats. Personalen måste ha bra översikt från styrhytterna, vilket syns tydligast i den generösa fönsterhöjden på Lyktans körhytt inhyst i det blåmålade ”Koppartältet”.

– Styrhytterna är också välisolerade, försedda med infravärme har bra sittplatser. Personalen på Gröna Lund har de bästa hytterna i hela tivolivärlden, hävdar Ljungh.

Attraktionerna ska vara öar av ljus, så därför har gatubelysning med få undantag eliminerats. Kålhuvudet, rampen till Nyckelpigan (som också inrymmer tekniska utrymmen), har en annorlunda belysningslösning och är en av Anna Karins favoritbyggnader på Gamla området.

– Det är mitt! Jag är tidstrogen, men det är ett av mina tydligaste avtryck här. De glimmande fiberstavarna i kålhuvudet är Japaninspirerade, jag är galen i japansk arkitektur.

Det som ser ut som fiberoptik i kålhuvudet, som tack vare skum kringbelysning byter skepnad från grönkål till ljusgul vitkål på kvällen, kommer i själva verket från vanliga lysrör i en dold box. Denna har i sin tur försetts med plastfiberstavar som leder ljuset, ett slags lågbudget-fiberoptik.

Även om tivolin ska vara världsfrånvända, en flykt, är det ofrånkomligt att de påverkas av samhälleliga och arkitektoniska samtida strömningar. Tydligast är detta i entréns hörn. Här syns en rest från 1960-talet, då en stor del av Grönan blev linjärt och murrigt betongigt, en miljonprogrammets skrattspegel. Idag tjänar det gråa, bruna betonghörnets ärgade kopparplåtar som en rivningshetsens påminnelse om en tid då spännande arkitektur innebar kopparklädda Domuslador kring fontänprydda torg.

En annan något apart verklighetskoppling hittar du på baksidan av korvkiosken, som med sitt mäktiga gröna torn är något av en snabbmatskyrka. Här hittar du en pompöst presenterad byst av forne tivolidirektören Gustaf Nilsson – en reminiscens från en era då kostymherrar ansåg att monumentala byster – gärna på sig själva – var något som folket saknade.
Anna Karin Ljungh:

– På Gamla området kan man se influenser från grekisk nyklassicism, tivolijugend, exotism och en massa annat. Men sen är allt skruvat i min hjärna. Visst, det är nästan Klosterborg det vi har gjort. Men det är töntigt att kopiera. Jag har tillfört lust, form och glädje. Varför skulle jag kopiera? Att ta intryck hör till yrket, men det finns alldeles för många arkitekter idag som är för fega. De varken står för egna idéer eller tar intryck av andra. Idag vacklar många. Jag är begåvad nog att göra något eget. Det här är arkitektur av Anna Karin Ljungh!



Med blandade känslor för humor

Vem: Uglycute (närvarande på intervjun Andreas Nobel och Jonas Nobel, i gruppen ingår också Fredrik Stenberg och Markus Degerman). Uglycute bildades år 2000, och arbetar med konst, design och arkitektur Text: Malin Zimm
Bild: Christian Saltas och Uglycute

Rum träffade Uglycute, vars förhållande till humor är lika tudelat som kontorets namn. Genom att problematisera makt, gestaltning och smak i sina projekt har de ofta beskyllts för att ha ett ironiskt förhållningssätt och att driva med folk. Men likt det fulsnygga kan humor, beroende på hur man stämmer instrumentet, både befästa maktstrukturer och riva dem. Har arkitektur överhuvudtaget med humor att göra?

Malin Zimm: Hur ser er relation till humor ut, som arkitekter och formgivare?
Andreas Nobel: Problemet med humor är att det kan funka, man använder det ju själv dagligen, som ironi till exempel, men humor kan också vara distansskapande och fungera som ett maktmedel. Och man kan ju inte syssla med arkitektur som är distansskapande.
Jonas Nobel: Ja, men det har vi alltid trott ska gå över, vår strävan är att bli tagna på allvar. Man är rädd att bli avfärdad för att inte vara allvarlig, som måste ses som motsatsen till humoristisk. Att vara allvarlig är högre värderat än att vara humoristisk. Jag tror säkert att folk har trott om vårt arbete i Uglycute att vi försöker flabba folk i ansiktet, att vi driver med dom, som att ”Ni kan ju inte mena allvar med det här, det är ju inte vackert!” Och det är ju väldigt sorgligt, det är därför humor är farligt, för vi driver ju definitivt inte med någon. Vi är intresserade själva av hur saker och ting kan se ut och utformas. Det vore ju helt vansinnigt om vi drev med folk om det. Men det ju en del av ett system där det är så viktigt hur man har det heminrett och vad man har för stilideal. Det är ju bara i ett sådant samhälle man kan säga ”ja, själv tycker jag om det här” och folk tror att man skämtar. Det är ju en helt vansinnig värld! Om reaktionen på ens arbete blir ”Menar du allvar? Du är ju utbildad, det är ju inte jag – därför måste du ha rätt och därför förtrycker du mig…” Men jag vet inte om man kan ta ansvar för det som designer. Då kan man ju inte driva någonting. Det måste ju finnas någon typ av intern diskussion. Det kanske finns en skillnad i arkitektur – att det ska stå lite längre och så. Men det är jag inte säker på.
MZ Jag förstår vad ni menar, att det kan vara frustrerande att vara behäftad med humor.
JN Det är fråga vi får ibland när vi är ute och föreläser för konstföreningar och sånt, att ”jaså, är det så här det ska se ut hemma nu?” Det blir ju jättekonstigt, det vore ett enormt övergrepp om de tror att vi står där och talar om för dem hur de ska ha det hemma. Att folk tror att det handlar om ett slags diktat. Om det är så att humor är en viktig del av arkitektur skulle det innebära att det handlar om att bryta mot förväntningar, att arkitektur ska överraska. Om humor är en arkitektonisk kvalitet, då är det kanske att bryta mot normer?
MZ Men om man vänder på det där och påstår att det kan vara ett marknadsargument, att vara en rolig arkitekt som ett varumärke i sig. Då kanske man kan locka kunder som inte riktigt vågar eller vill beställa seriös arkitektur, men som kan tänka sig att beställa något av arkitekter som avsäger sig det pretentiösa och trista i arkitektur.
AN Jo, men så skulle det kunna vara. Men det gäller inte oss i så fall. Men jag vet inte om det funkar så. Vi har aldrig tänkt marknadsmässigt. Vi har aldrig pratat om humor i förhållande till våra grejer.
JN Nä, aldrig. Under arbetets gång kommer vi kanske på att något blir roligt, men det är ju för att man tycker att det ser intressant ut. Det tycker jag att man arbetar ganska medvetet med, att förvåna. Att överraska sig själv. Ett roligt resultat kan uppstå om man ställer nya frågor: ”om man gör så här, vad händer då?”
AN Jag håller med. Jag funderar också på det här med fulsnygg. Skönhet är ju aldrig roligt, men fulhet kan ju vara rolig. En sned näsa är roligare än en rak.
JN Ja, och därför intressantare. Inte bara roligare.
AN Men jag skulle aldrig peka ut en enda grej som vi har gjort och säga att det är humor. För det första är det sekundärt att något blir roligt, det är nästan ett ”olycksfall i arbetet” eller vad man ska säga, och för det andra så försvinner ju humorn om man pekar ut den. Då är det inte roligt längre.
MZ Det är vad Henri Bergson menar i Skrattet (Le Rire, 1900) – en astorr avhandling om humor – man får aldrig säga att något är roligt, det är emot humorns koder.
JN Man lär sig de där koderna genom social fostran, det är klart. Om man kollar på en Hollywood-komedi så skrattar man ju ändå till skämten, fast man vet precis när de ska komma.
MZ Även om man kollar på American Pie?
JN Ja, det funkar ju på något sätt. Jag har en teori om film: egentligen är ju skräck och porr de lägst stående filmgenrena. Det är för att det är enklast att åstadkomma reaktioner. Det är relativt lätt att göra folk rädda eller kåta.
MZ Då är man nere på det nedersta planet av mänskliga drifter. Och enligt den skalan är väl kanske kombinationen skräck och humor eller porr och humor ännu lägre stående, kulturellt sett?
JN Men humor är ju mycket högre klassat än porr och skräck, för humor är svårt. Finns det något värre än en dålig komedi? Min första tanke apropå temat arkitektur och humor är om humor över huvud taget lämpar sig inom arkitektur. Men samtidigt är det väl integrerat i allt. Det måste finnas humor och värme i allt.
AN Allt som är mänskligt måste få vara med, skina igenom. På ett sätt värjer man sig från frågan för jag kan tycka att det finns för mycket humor i samhället. Jag tänker på det rätt mycket när jag skriver. Jag har en läggning åt det studentikosa humorhållet när jag skriver, och jag vet inte om jag tycker om det. Den sortens humor är ett maktmedel, ett sätt att få slut på diskussioner, ta poänger, ett retoriskt knep. Den som opponerar sig mot ett skämt är en torrboll, och den som inte fattar är lost.
JN Det där är ett jätteintressant problem. På kultursidorna till exempel kommer det ofta in en punchline i en diskussion, som ska markera slutet på debatten. Och om man svarar på det med allvar så är man helt stekt.
AN Den är ju väldigt bra den här boken av Roy Andersson, Vår tids rädsla för allvar (1997).
JN Ja, det stora problemet – definitivt inom designområdet – är bristen på allvar. Hur jäkla mycket design som helst är prylar som ska vara skojiga, ”witty”, för att förklara sig och rättfärdiga sig bland alla andra prylar… med en formmässig punchline.
AN Ju mer jag tänker på det desto mer upprörd blir jag. Vi sätts ju ofta in i någon kopierande tradition där Droog kommer före. Jag värjer mig å det grövsta mot den jämförelsen. För att Droog är ”witty”, med få undantag. Men vi är aldrig witty… Hur översätter man witty?
MZ Fyndig.
JN Som Droogs vas som är gjord för att slås sönder, den är ju bra som idé med sin inbyggda förklaring. Men den har ju inga formalistiska kvaliteter, bara teoretiska. Och det tycker jag är skittråkigt. För om design förlorar sina formalistiska kvaliteter, vad ska vi då hålla på för?
MZ Du menar att man bara arbetat med vasens potentiella öde?
JN Ja, dess funktion är enbart att vara fyndig. Den uppmanar till diskussion om värde och allt sånt… och den här kan gå sönder. Det är hela kvaliteten hos den vasen, för det är ju ingen som pratar om hur den är utformad. Med denna inställning är vi som Uglycute torra formgubbar. Material- och formgubbar.

MZ Apropå Droog och andra ”witty-formgivare”, det kanske går tillbaka till någon typ av skolgårdsbeteende… Man vill få skrattarna med sig, säga någonting och få omedelbart medhåll, något som nästan är ohejdbart fysiskt, och det är att man skrattar. Och det skapar band mellan den som skrattar och den som levererat. Men om vi går tillbaka till vad humor skulle kunna ge för kvaliteter i arkitektur och form, genom exemplet från tivolit och andra rum som är konstruerade för att locka till skratt. Lustiga huset med sin kapacitet att förvränga sinnena, till exempel, kan man använda det eller lära sig något av det?
JN I Lustiga Huset är det roliga själva rumsförvrängningen. Allt handlar om att man tappar fotfästet – rummet lutar, trappans steg drar iväg åt olika håll. Det handlar ju bara om arkitektur! Arkitektonisk sensation. Man kan ju fråga sig om till exempel Zaha Hadid tänker medvetet på rumsförvrängning som kvalitet. Jag tror inte det. Och man kan fråga sig om arkitektur bara är vana? Eller är det ultimata för hjärnan verkligen att röra sig bland 90-graders vinklar?
AN Man måste ju ha någon lodlinje i sig.
JN Lodlinje har man ju. Plant golv måste man ha.
MZ Det är fysiologiska utgångspunkter, som känslan för horisont. I skyddsrum målar man gärna upp en linje eller sätter en rät panel i en viss höjd för att inte orsaka illamående. Balansorganets båggångar i örat avbildar ett litet rum med tre plan i XYZ-led.
JN Och det är ju intressant att när rummet inte beter sig som det ska, eller om kroppen inte gör som den ska, då blir reaktionen när man utmanar hjärnan att man börjar garva.
AN Vi skrattar oftare av nervositet nästan än av något annat, det har med skräcken att förlora kontrollen att göra. När saker och ting inte är som man förväntar sig.
MZ Ja, det är en tydlig kategori i alla fall i temat arkitektur och humor. Där finns det normbrytande, som skalbrott. Direkt representation, att göra en byggnad som föreställer något, är väldigt skojigt, lite enkelt, men det väcker glädje på något sätt. Det är ju befriande att slippa tolka allting, och därför blir det både lätt och kul när man kan konstatera att, ”jaha det är ju en stor älg”. I temat är det också lätt att halka in på kitsch, överdrifter och detaljering. Som gökuret, vilket blir ännu roligare när man tänker på att Schweiz vill vara Tag Heuer, men förknippas desto mer med en chalet-formad väggklocka. Det är svårare att peka ut byggnader som är roliga för att de är för pretentiösa till exempel. Det visar sig vara hög tolerans för den sortens arkitektoniskt utspel, det högtravande.
AN Vi satt och tänkte på vilka byggnader som vi tycker är roliga.
JN Vi såg ”världens största träbjörn” i Sveg för en tid sedan, och man kan tycka – varför inte, en sju meter hög björn – men jag måste påstå att det är en väldigt dålig skulptur, den var inte så björnlik så i den roliga idén blandade sig en viss besvikelse.
AN Det är ju något som är roligt med, eller kanske inte roligt, men imponerande, fantasieggande, och spännande med stora grejer, jag tänker på Oldenburgs uppförstorade motiv. Det har ju både barn och vuxna gemensamt! Härligt med stora igenkännbara saker!
JN Men frågan är om det är humor vi pratar om här. Man kanske bara blir glad av en stor älg. Man skapar sensation genom normbrytandet, det är samma sak som ishotellet: ett hus ska inte se ut som en älg och en byggnad ska inte vara gjord av is.
AN Ja, och det är samma sak med Gehry i Bilbao: ”oj vad tossigt, svänger hit och dit”.
MZ Det är den där överraskningen. Att sinnena får något annat än det förväntade, och då reagerar man med någon slags glädje. Man prövar något nytt och det är det som är någon slags belöning för hjärnan, en aha-upplevelse.
JN Det är det som är Globens kvalitet. Den är rolig! Varenda gång jag går på Götgatan tänker jag på det. ”Vad stor den är!” och ”Vad rund den är!” Och när man rör sig i stan kan man då och då få syn på den från nya ställen: ”kolla man kan se Globen härifrån”. En överraskning varje gång.
AN Om det är humor, då är det ju ganska slittåligt som form! Att den inte upphör att göra intryck!
MZ Jag har upptäckt mycket humor i Stadshuset. Ragnar Östberg skulle ha gillat Globen. Stadshuset är fullt med knasiga detaljer och clashar, väldigt rikt på överraskningar och inte minst överdrifter i skala och form. Det är så jäkla festligt med alla de här dumheterna.
Kom ni på fler roliga byggnader?
AN Ja, om Jonas väljer Globen så kom jag på att jag tycker AT&T-byggnaden i New York av Philip Johnson är mycket humoristisk. Och det måste ju vara medvetet. Först det där stora motivet på taket, och fönstersättningen är ju helt sjuk, som en parodi på international style. Det måste man säga är humor! Det är så dumt och… rakt av fånigt! Det är synd att vi bara kommer på postmoderna projekt, förresten?
MZ Men är antiken rolig? Finns det humor i renässansen? Det kanske fanns där men vi har förlorat koderna idag för att uppfatta den.
AN Jo, jag gillar också de små paviljonger som kan finnas i gamla slott med landskapsparker, där det kan finnas en eremitkoja, eller små Parthenon-tempel av granstammar…
JN Neue Schwannstein och de där ställena är ju roliga, av Kung Ludwig av Bayern.
MZ En avlägsen släkting till Älgen vi pratat om är kanske den Trojanska hästen: den är ju jätterolig som byggnad. Kul idé, spännande present. Väldigt överraskande. Det väller ut en massa soldater.
AN Ja, där fastnar skrattet i halsen.
JN Skrattar bäst som skrattar sist.
AN Jag tycker att Åhléns i Uppsala faktiskt är rolig. Det är en favorit! Med en så tydligt påklistrad tårtpappersfasad.
MZ Vad vore roligt att rita då, där man kan jobba med humor som redskap?
AN Jag gillar verkligen Kinarestauranger, eller för den delen alla restauranginredningar som bygger på något nationstema, att skapa stämning utifrån ett land och dess mat. Det finns inte en Kinarestaurang eller Thairestaurang där man inte förstår direkt var man är. Eller Tyrol, eller kafé Piastowska, mer Polen än Polen självt. Det kan inte överdrivas nog mycket, samtidigt är det gjort med sådan värme, särskilt Kinarestaurangen. Jag blir glad varje gång jag går in i en: man kan sitta skönt och avskärmat och äta och prata, i en behaglig dämpad miljö som verkligen förflyttar en… Sen att ingen restaurang ser ut så i Kina, det är helt ointressant. Det finns helt enkelt bra arkitektoniska kvaliteter i kinakrogar. Jo, restaurang skulle man verkligen vilja göra, vi gjorde Djurgårdsbrunn en gång, men det var inte renodlad restaurangmiljö.
MZ Det är väldigt svårt att hålla ihop temat, det drar åt alla håll, humor kan framkallas av allt från ironi, överraskning, smak- och normbrott. Men den rena glädjen, att bli glad, det är inte alltid en effekt av humor. Och ett skratt behöver inte alltid vara ett uttryck för glädje.
AN Man skrattar ju lika ofta av osäkerhet, kanske oftare.
MZ Skratt är ett socialt smörjmedel, som igenkännandets skratt, man visar att man förstår. Det är en viktig del av gemenskaps-skapandet.
JN Just därför ställer jag mig frågande till kitschtemat. De som anser sig veta vad som är bra samlas och skrattar åt andras smak. Det var därför Jeff Koons var så bra, när han flyttade upp kitschen till galleriet. Efter det tycker inte jag att man kan skratta åt det på samma sätt, för han såg till att kitschen ställdes både högst och lägst i hierarkin. Då blev spännvidden så mycket större.
AN Jag har haft väldigt svårt för det studentikosa, men nu börjar jag undra om det inte är viktigt, det är ändå enda chansen för stackars akademiker att få leka, att ta in det knasiga, absurda i tillvaron. Tänk på att de förr hade en tredje opponent på doktorsavhandlingar och det var en som skulle skämta, en skämtopponent. Och nu är allt det borta från den akademiska världen, och det får ju konsekvenser. Inom arkitekturen får man ju inte glömma Blandaren!
MZ Intern humor är kul för att den har en spets, den kan bli så precis.
JN Det måste finnas spets! Det behövs specialområden inom varje genre. Jag tror att det blir jätteproblematiskt annars. Men jag är utvecklingsoptimist, jag tror att det blir lite bättre, men det tror inte du, Andreas?
AN Nä…
MZ Arkitektur löser inte alla problem, och inte humor heller.
JN Fredrik Stenberg (Uglycutemedlem) genomförde ett litet experiment som var roligt, efter att Stella Fahre någon gång under 90-talet i stort sett påstått att det var Plattans, alltså själva arkitekturens, fel att folk började knarka, då ställde han ut en superellips, på något sätt, i ett trevligt bostadsområde för att se om någon skulle hamna i fördärvet under inflytande av dessa former… Det är intressant med en sådan övervärdering av arkitektur, som samtidigt är en undervärdering av politiska strategier för att komma till bukt med sociala orättvisor. Man blir så trött på att det måste vara antingen eller, att man inte kommit underfund med att många trender råder samtidigt, att flera lösningar är möjliga.
MZ Om det finns en spetsig elitistisk humor, måste det också finnas riktigt bred humor?
JN Det är ändå så att man upplever det studentikosa som interna skämt för en priviligierad grupp, man upplever det som makt och den blir nästan hotfull. Men jag börjar fundera på det här: att det är marknadsekonomin som vill att man ska sträva efter det allmängiltiga, det är inte det kollektiva tänkandet. Marknaden måste ju vara populär och förståelig för alla, och det gör ju att man till slut fjärmar sig från sånt som är elitistiskt och smalt, exkluderande, och smal humor är en del av det. Och det är ju inte av politiska skäl, det är ju fan av marknadsekonomiska skäl. För alla måste tycka om allt! Och vad blir det då för humor?

 

RUM | Birger Jarlsgatan 20, 114 34 Stockholm | 08 - 667 92 10 | redaktion@tidskriftenrum.se © 2007 - 2014 ITS Media, All rights reserved